För mycket eller för lite järn i hjärnan?
Frågan är om det finns ett samband mellan Restless Legs Syndrome (RLS) och Parkinsons sygdom (PS) eller om det är två helt skilda sjukdomar?
Av Jan-Edvin Olsson. Sedan länge har en av hypoteserna rörande uppkomsten av Parkinsons sjukdom (PS) varit att tungmetaller, särskilt järn (Fe2+) binder sig till celler innehållande neuromelanin (NM) i mesencephalon, särskilt i Substantia Nigra compacta (SNc) och via Fentonreaktion skadar dopaminerga nervceller genom oxidativ stress. Stöd för detta är mer än tre gånger så höga värden av Fe2+ SN jämfört med hippocampus (Hip), vilket redovisades av dr A. Friedman, Polen, från hjärnmaterial vid mötet om ”Mental Dysfunction in Parkinson’s Disease” i Salzburg, oktober 2004.
Dr Friedman beskrev också motsvarande höga ferritinhalter i SN jämfört med Hip av dels Hferritin, som står för omsättning/metabolism och dels L-ferritin, som står för depåinlagring av Fe2+. Skillnaden var störst med 5 gånger större mängd H-ferritin i SN. Även s.k. ”iron core” var högre i SN än i Hip, 3,7 nm jämfört med 3,1 nm mätt med spektroskopi.
Dette bekräftades även i ett föredrag av dr L. Zecca, Italien, som i ett hjärnmaterial från avlidna parkinsonpatienter också fann mycket höga järnnivåer i SN och Hip, men betydligt lägre järninnehåll i Locus Coeruleus (LC), som också degenererar vid PS. Kvoten H-ferritin/järn var mycket högre i LC än i SN från PS-hjärnor. Man fann vidare att NM-koncentrationen var lika i såväl SN som LC-regionerna, men järninnehållet i NM-neuronen var högre i SN än i LC samt att såväl H- som L-ferritin endast sågs i gliavävnad och inte i neuronal vävnad från dessa regioner.
Hur får man då ihop detta med att ett minskat järninnehåll och låga depåhalter av ferritin påvisades vid ”Restless Legs Syndrome” (RLS)?
Redan Karl-Axel Ekbom och Nils Brage Nordlander från Uppsala föreslog på 1950-talet behandling med peroralt järn vid RLS. Vid den stora årliga sömnkonferensen i Baltimore, juni 2004, kunde Richard Allen, Johns Hopkins Hospital, Baltimore, visa att järnhalten är låg i centrala delar av hjärnan och att det tycks finnas ett samband med nedsatt aktivitet i de postsynaptiska dopamin-(DA)-receptorerna, varför L-dopabehandling använts i över 30 år vid RLS och tillsammans med DA-agonister idag är de två viktigaste symtomatiska behandlingarna vid RLS.
Många forskare anser även att det finns ett samband mellan RLS och PS även om man inte med säkerhet kunnat påvisa en ökad incidens/prevalens av RLS vid PS, kanske mycket beroende på att bägge sjukdomarna är rätt vanliga.
Mot bakgrund av Allens studier rekommenderas behandling med peroralt järn till patienter med låga ferritinvärden, vilket tyder på bristande järndepåer i kroppen. Är inte den perorala järnbehandlingen tillräcklig så anser man att i terapiresistenta fall även intravenös järnbehandling skall övervägas.
Frågan är om det finns ett samband mellan RLS och PS eller om det är två helt skilda sjukdomar?
Alternativt om primär RLS skiljer sig från sekundär RLS, som har en insjukningsålder som mer överensstämmer med den vid parkinsonism?
I bägge fallen används framgångsrikt dopaminerga läkemedel, medan järnbehandling vid RLS tycks stå i ett motsatsförhållande gentemot neurokemiska fynd i hjärnmaterial från Parkinsons sjukdom.
Kilde: Orion Pharma NEUROLOGI Nummer 4 - 2004. Årgang 17
|
|
|
____________________
Om tidningen
Orion Pharma NEUROLOGI ges ut av:
Orion Pharma AB
Box 334
192 30 Sollentuna
Telefon 020-49 83 60
Telefax 08-623 64 80
E-post
info@orionpharma.se
Redaktör:
Bengt Sternebring,
Beroendecentrum: Universitetssjukhuset MAS, Malmö
Ansvarig utgivare:
Kristoffer Meyner, Orion Pharma AB
____________________
|
|
|
